Reklam?
foto: sanna | modell: gabriella

För ett par dryga veckor sedan avslutade Socialdemokraterna sin kongress. Vid denna kongress togs många beslut rörande deras vilja att peta och reglera i människors privatliv. Exempelvis vill Socialdemokratin nu ha kvoterad föräldraförsäkring. Det vill säga, för att familjer skall få ut sin föräldrapenning vill socialdemokraterna att föräldrarna skall vara hemma 4 månader vardera med barnet (de sista fyra skall vara frivilliga) oavsett om detta passar för föräldrarna i fråga ej. Föga förvånande att socialdemokraterna går i bräschen för att peta i familjers privatliv. Vad som dock förvånar undertecknad lite mera, är att det höjs liberala röster för att införa kvoterad föräldraförsäkring, eller flexicurity som det nu kallas. Det är nu (igen) Liberala Kvinnor, med Birgitta Ohlsson i spetsen som ämnar få FP att byta åsikt i frågan, detta på det stundande landsmötet i helgen i Växjö. I en artikel på Newsmill konkluderar Birgitta Ohlsson m.fl mycket riktigt att det finns en viss problematik med att pappor generellt sett inte är hemma med sina barn i samma utsträckning som mödrar. So far so good. Det är dock deras lösning jag som principfast liberal vänder mig emot. Här vill alltså Liberala kvinnor gå in och peta i familjers liv och tala om att oavsett deras ekonomiska situation måste pappan vara ledig en tredjedel av tiden för att familjen skall kunna få sin föräldrapenning.

Jag kommer från en ytterst könsnormativ, svennebanan-artad eller stereotyp familj. Använd vilken term du vill. Min mamma jobbar inom vården och min pappa jobbar inom industrin. När jag växte upp med mina systrar studerade min mamma till sjuksköterska och vi levde alla på min pappas lön, och självklart föräldrapenning. Det glassiga livet var där borta vid horisonten någonstans, minst sagt. Hade min pappa blivit tvingad att ta ledigt i fyra månader för att vår familj skulle få bidrag hade konsekvenserna blivit ganska ödesdigra. Jag är fullkomligt övertygad om att situationen ser likartad ut för mängder av familjer runt om i Sverige idag, och själva tanken på att Liberala Kvinnor vill tvinga och bestämma över barnfamiljer hur de skall leva är fruktansvärt illiberalt. Kalla det positiv särbehandling, flexicurity eller kvotering. Jag kallar det paternalism, interventionism och konstgjord andning av jämställdhet.

Ingen gillar gnälliga insändare utan egna lösningar och idéer. Således, gör föräldraförsäkringen inkomstbeprövad och ge en extra bonus till de familjer där parten vilken tjänar mest pengar väljer att ta ut majoriteten av föräldraledigheten. På så vis blir föräldraförsäkringen jämställd och agerar som incitament för män (vilka generellt tjänar mer pengar) att ta ut mer föräldraledighet. Helt utan att peta i människors privatliv. Det är vad jag skulle vilja kalla individualiserad föräldraförsäkring.

I sin artikel på Newsmill skriver Ohlsson m.fl  ” Liberalismens yttersta trohet är till individen. Liberaler har i alla tider varit ovilliga att tillskriva kollektiv, som familjen eller ätten, rättigheter. Den privata sfär en liberal frihet ska skydda är en individuell sfär och ingenting annat”. Just så, och i nästa andetag vill alltså Liberala Kvinnor kvotera, paradoxalt och hycklande. Det finns dem som säger att vi skall ta tillbaka svenska flaggan och ordet patriot från SD och övriga extremistiska tokstollar. De finns dem som hävdar att vi skall ta tillbaka ordet feminism från vänstern. Undertecknad hävdar dock att det är FP’s och riktiga frihetsälskares plikt att ta tillbaka ordet liberal från sådana som Ohlsson och Liberala kvinnor. Det kommer bli oerhörd strid om detta på helgens landsmöte i Växsjö. Om du liksom jag älskar frihet och vill bekämpa statlig inblandning av folks privata sfär, rösta då mot Liberala Kvinnor i helgen.

Idag var det nomineringsmöte i Skövde där listorna för riksdag och region skulle fastställas.
Som de flesta kanske redan vet fick vi i LUF förkastliga placeringar efter provvalet och på nomineringskommitténs förslag till lista.

Jag (Petter Fahlström) stod på plats 17, Louise Jern plats 16, Adam Alfredsson plats 19 och Carl Ramberg på plats 23.

När listan presenterades på länsförbundets styrelsemöte den 6 november framförde jag min besvikelse. 
Vår ombudsman Moa Grankvist skrev också ett öppet brev till Fp Skaraborg som publicerades här på bloggen och i tidningen NU.
Vi framförde hur viktigt det är med en ”ung” kandidat på topp 10.
Nomineringskommittén tog till sig vad vi  sagt och la ett nytt förslag på lista där de nominerade mig till plats nummer 9.

Sedan var det dags  att fastställa listan där Mikael Wendt ställde sin plats till förfogande för mig.
Alltså plats nummer 7.

Louise Jern flyttades sedan upp till plats 13, Carl Ramberg till plats 28 och LUF: s ordförande i Vara, Adam Alfredsson, flyttades till ”ankarplatsen”. Alltså plats 33.

Louise Jern flyttades också upp från plats 13 till plats nummer 8 på regionlistan!


Jag vill i och med detta inlägg framföra mitt varmaste tack!

Framför allt till Mikael Wendt, Maria Jern, Lucas Regnér, Moa Grankvist, Liberala kvinnor, nomineringskommittén och ombuden på dagens nomineringsmöte.

Jag lovar att inte göra er besvikna!

Väl mött i valrörelsen!

Vänliga hälsningar
Petter Fahlström

foto: frida.

Min största styrka kommer också bli mitt fall i Folkpartiet. Det finns ett uttryck som verkar tillämpas ganska mycket i den organisationen.
"Slicka uppåt och sparka nedåt", jag gör varken eller. Jag slickar inte någons bakdel och jag sparkar på dem det ska sparkas på. Det kommer inte ta mig långt i den här organisationen, men jag kommer i alla fall gå här ifrån med min värdighet, stolthet och integritet i behåll. Och så mycket kan jag säga, ni har retat upp fel ombudsman.

Fredagen den 6 november släpptes Folkpartiet Skaraborgs nomineringskommitté förslag till riksdagslistan 2010. Liberala ungdomsförbundet fick följande placeringar: Louise Jern nr 16, Petter Fahlström nr 17, Adam Alfredsson nr 19 och Carl Ramberg nr 23. På listan finns totalt 24 personer.
Listplaceringarna är förkastliga. Jag trodde mer på den liberala rörelsen. Jag är uppriktigt besviken.

"LUF och LS skall vara Folkpartiet Skaraborgs kanal till första och andragångsväljarna".
Jag hoppas att ni har ett stort och aktivt LS . För hur kan man förvänta sig ett ungt engagemang från Liberala ungdomsförbundet när vi får listplaceringar som inte är något annat än ett dåligt skämt?
När vi inte ens hamnar med en enda kandidat på topp 10?

På Lagmansgymnasiet i Vara fick (Fp) 42 röster i skolvalet för Europaparlamentsvalet och blev därmed näst största parti efter (Mp) med 46 röster.
Liberala ungdomförbundet var där och kampanjade i valrörelsen.

Ni får aldrig glömma att det är partiet som behöver ungdomsförbundet, INTE tvärt om. Glöm aldrig det. Lägg ner attityden om att LUF bara är härliga och bra när de gör partiets slitgöra. Att vi är fina att ha med på möten om vi sitter i ett hörn och är passiva. Jag vet inte om det alltid har fungerat så - men en sak ska ni ha klart för er, det är inte så jag jobbar.

Tacka sjutton för partister som Mikael Wendt (Skövde) som stöttar oss ovillkorligt - där har ni anledningen till varför det överhuvudtaget finns unga som orkar engagera sig i partiet.

FP Södra Älvsborg är också ett föredöme. Lucas Regnér, ordförande för LUF Väst, blev nominerad till en stark sjätteplacering på riksdagslistan. Det kallar jag ett länsförbund värt namnet. Där känner vi oss välkomna och där känner vi oss värdefulla.

I Skaraborg ser det annorlunda ut. Där fyller man lite slarvigt ut listorna med unga kandidater. Men man lurar ingen med det. Det rör sig om ren och skär ungdomsfientlighet. Skaraborg ska vara glada att jag inte har någon officiell makt i LUF Väst, att jag bara är anställd. För hade jag fått bestämma så hade LUF Väst inte bedrivit en valrörelse i Skaraborg. De skulle fått vara glada om deras barnbarn hade röstat på dem i valet.

Till Skaraborg har jag bara en sak att säga: Fortsätt att koka erat kaffe, så får vi se hur bra det går i valet för er.

Inga hälsningar
Moa Grankvist
Förbannad distriktsombudsman för LUF Väst

Ps. Det finns mer var det här kom ifrån, så tar ni striden med mig får vi vara bra övertygade om att ungdomsfientlighet ger er röster, särskilt bland förstagångsväljarna. Ds.

Irländarna har nu, för några veckor sen, röstat ja till Lissabonfördraget och detta gjorde de med dunder och brak, med hela 67 % av de röstande ja och ett valdeltagande på 57 %. Två presidenter från EU-länderna sa att de inte skulle skriva under förrän Irland röstat och röstat ja, dessa två var den polska presidenten Lech Kaczyński och den tjeckiska Václav Klaus. Det är bara Lech Kaczyński som ännu har hållits sitt löfte, medan hans tjeckiska kollega Václav Klaus gör allt för att slippa vilket han får för några tjeckiska senatorer från hans parti har krävt att författningsdomstolen gör utlåtande av andra delar av Lissabonfördraget, då författningsdomstolen redan har kollat fördraget förenlighet med tjeckiska författningen, men inte hela och detta utnyttjar de. Men bortsett från detta så har nu också Klaus gått och krävt att Tjeckien ska få ett undantag från Lissabonfördragets rättighetsstadga, som Polen och Storbritannien fått. Detta är absurt att man kan få det, men så är det nu.  Det värsta är just nu att den tjeckiska presidenten inte bara struntar den europeiska demokratins spelregler utan också den tjeckiska då landets parlaments båda kamrar har godkänt så han har inte rätten ställa krav, utöver de synpunkter som kan komma från författningsdomstolen. Så min hälsing till Herr Klaus är: Úctu k Evropské lidové vůle a podepsat smlouvu teď! Jste jen jeden z 500 milionů evropských!*

*Show respect for the European People's will and sign the treaty now! You are only one of 500 million European.

Månadens medlem är Mona Hammoud Argiemolline från den underbara klubben Borås. Mona är en superhärlig tjej från Trandared, som man inte bara kan göra annat än gilla!

En ny erfarenhetsbaserad biståndspolitik.

Sveriges och andra länder bör reformera sin biståndspolitik på följande tre punkter.  

1. Vi måste ta ansvar för även de dåliga erfarenheterna av bistånd. U-länder ska inte vara eviga globala socialfall. Ett långsiktigt nollvision för bistånd bör införas.

Om 20-30 år bör inga länder längre ta emot reguljärt bistånd. Biståndets mål bör vara att avskaffa sig självt.  

När biståndsverksamheten i Europa och Nordamerika startade för femtio år sedan var det ingen som avsåg att det skulle vara en evighetsmaskin för resursöverföringar till dåtidens u-länder i Asien, Afrika och Latinamerika. Men idag tänks alltför sällan tanken att biståndets mål faktiskt bör vara att avskaffa sig självt.  

De flesta håller antagligen med om att detta är ett rimligt mål - vid närmare eftertanke - men den mentala inställningen är dessvärre en annan.  

Mottagarländernas regeringar och ekonomier är inställda på, och anpassade till, eviga biståndsflöden. Sak samma gäller biståndsgivande länder och deras regeringar, biståndsmyndigheter, frivilligorganisationer, konsulter och näringsliv. 

Före 2040 bör sålunda dagens reguljära svenska biståndsverksamhet - med undantag för bl a katastrofbistånd - bl a för anpassning till klimatförändringen - vara avslutad. Dagens Sida bör vara nedlagt, och ersatt av en myndighet för kortsiktiga generösa humanitära insatser.     

2. Mer kortsiktigt humanitärt bistånd

Efter ett halvt sekel kan vi konstatera att (långsiktigt tänkt) reguljärt bistånd ofta inte har medfört självbärande ekonomisk tillväxt i mottagarländerna. Uppgiften har visat sig långt svårare än att transferera pengar, tekniskt bistånd och projekt.

Det är lättare att ge bort på ett effektivt sätt än att ta emot på ett effektivt sätt, dvs. i många fall har biståndet medverkat till en ekonomisk, social och politisk tillvänjning snarare än en självbärande utveckling. Det är svårt att utifrån och genom bistånd skapa de institutionella förutsättningarna som främjar en stat med fungerande rättsväsende och äganderätt, demokrati och individuella fri- och rättigheter, näringsfrihet och fri utrikeshandel, etc. Något rakt eller enkelt empiriskt samband mellan grad av bistånd och framgångsrik utveckling för ett land finns sålunda inte  

När offentligt bistånd i stor skala växte fram på 1960-talet, med folkpartiet som mest drivande kraft, byggde det på en idealistisk men samtidigt, som det senare visade sig, orealistisk syn på möjligheten att driva fram utveckling genom resurser utifrån. 

Världen behöver en effektiv teknisk, personell och finansiell beredskap för katastrofer av olika slag, inklusive HIV/aidsepedemin och andra omfattande tropiska sjukdomar, klimatanpassning, och världens 30 miljoner flyktingar plus de miljoner som är flyktingar inom sina egna länder.  

Den långsiktiga utvecklingen av ett land måste däremot - erfarenhetsmässigt - oundvikligen vara dess eget verk. Tillgång till öppen världshandel, kontroll, insyn och genomskinlighet av de offentliga finanserna och administrationen underlättar både den demokratiska och ekonomiska utvecklingen. 

Fp bör som parti dra slutsatser av drygt 50 års erfarenheter av offentligt bistånd. Till exempel bör en större del av det bilaterala - dvs. land-till-land - biståndet gå till stöd till människor som t ex tvingas bo i flyktingläger och är på flykt från naturkatastrofer, klimathotad tillvaro, krig och andra politiska katastrofer. Sverige bör växla över till mer av kortsiktigt generöst humanitärt bistånd och klimatbistånd. Problemen med tsunamibiståndet visar dock att även denna typ av insatser är svåra att genomföra på ett bra sätt, och att inte minst snabba insatser måste förberedas väl.  

3. Biståndsmedel ska kunna användas för att finansiera säkerhetsinsatser.

I skeden när ett land eller en region måste stabiliseras för att fred och normalt liv skall ha en chans att återuppstå och utvecklas skall svenskt bistånd kunna användas för att finansiera trupp- och polisinsatser. De kan komma genom personal från Sverige eller andra länder.   

Idag har vi många exempel på när länder och regioner har kollapsat med för enskilda människor fruktansvärda konsekvenser. Inga, eller få, samhällsfunktioner fungerar längre. Ingen skyddar mot våld och övergrepp, och de finns i många former! Situationer när människor slumpmässigt eller systematiskt mördas, drivs iväg i massflykt och terroriseras av beväpnade krigsherrar, och massvåldtäkter utförs som en del av krigföringen. Normalt humanitärt arbete går inte längre att utföra: läkare, sjuksköterskor och andra hjälparbetare kan inte arbeta eller föra in förnödenheter, mediciner etc. i området. Sierra Leone, Liberia, Elfenbenskusten, Kongo, Darfur, Somalia, Östtimor är några exempel från senare år.  

Idag bidrar bl. a Sverige - via EU:s biståndsbudget - till Afrikanska Unionens (AU) insats med en otillräcklig styrka för att hindra folkmordet i Darfur. Denna användning är inget man i ortodoxa biståndskretsar talar högt om, men EU-länders biståndsmedel används alltså redan på det sätt vi vill se mer av. Önskemål om insatser för att stabilisera läget i Somalia står för dörren. Fler krav kommer alldeles säkert. 

En invändning som ofta framförs är att biståndspengar till militära och polisiära insatser strider mot OECD:s DAC-regler (Development Assistance Committee, DAC) för vad som skall få räknas som biståndsmedel.  

Men då måste man fråga sig: Vad är viktigast, att OECD:s regler av sina uppdragsgivare - bl a Sveriges regering - hålls evigt oförändrade, eller att människor i nöd och utsatthet skyddas, och kanske räddas till liv och lem? Vad kan vara viktigare än att medverka till att en stabilisering genomförs som kan bana väg för fred och ordning så att bl. a hjälparbetare kan arbeta och människor får leva? (Storleken idag på det svenska "DAC-definierade" biståndet överstiger för övrigt med bred marginal vårt internationella åtagande, varför det finns föga risk för att Sverige i internationell statistik skulle komma att underskrida FN:s 0,7-procentsmål.)  

Det finns även andra invändningar, t ex att hjälparbetare inte skall kunna förväxlas med militär. Det är en mera seriös invändning. Hjälparbetare kan förlora i legitimitet hos civilbefolkningen och bli ett mål för grupper som föredrar kaos och krigshandlingar. Dock, och rimligen i allmänhet och efter en tid, är även detta problem hanterbart. Alternativet att inte ens försöka med hjälp av polis och militär förfaller oss långt värre för den drabbade befolkningen.   

Den allvarligare invändningen är av annat slag: det är ofta lättare att besluta att gå in med militär, än att sedan dra sig ur. Samtidigt är det omöjligt att bara titta på när dödande och fördrivning i stor skala pågår inför våra ögon.    

Trots möjliga invändningar har för oss svaret på frågan om biståndsmedel till insatser av polis och militär med tiden blivit alltmer självklart. Det kalla kriget är sedan länge är slut. Öst och västs kapplöpning om vasaller i tredje världen med hjälp av löften om stöd till militär uppbyggnad har upphört.   

Idag åligger det Sverige och andra länder att ute på det globala fältet tillämpa det av FN beslutade synsättet att vi - som del av världssamfundet - har skyldighet att hävda grundläggande mänskliga rättigheter och skydda utsatta människor i bl. a folkmordsliknande situationer ("responsibility to protect"). Det kontroversiella är att detta även gäller om det innebär en inblandning i andra länders "inre angelägenheter".  

Folkpartiets senaste landsmöte ställde sig bakom synsättet att vi har en skyldighet att skydda, och anslöt sig även till ett antal etablerade kriterier för sådana ingripanden för att skydda.  

Vi menar att det då blir naturligt att svenska biståndsmedel även skall kunna användas i detta syfte. Utan instrument/resurser blir åtagandet att skydda lätt ett ganska tomt åtagande. Rent praktiskt gäller det att betvinga t ex krigsherrars våld mot civilbefolkningen och underlätta återgång till fred och mer normalt liv.  

Denna motion vill vara en vädjan om att vi bryter upp från ortodoxi, förstelnade attityder och positioner i biståndspolitiken, som fixeringen vid det DAC-definierade 1%-målet. En vädjan en förändrad liberal och svensk biståndspolitik, kort sagt! 

Mot bakgrund av ovan yrkar vi 

Att folkpartiet liberalerna på grundval av femtio års problematiska erfarenheter av offentligt finansierat bistånd nu drar slutsatser för partiets framtida biståndspolitik.  

Att en 20-30 års-nollvision för reguljärt bistånd skrivs in som långsiktigt mål för folkpartiet liberalernas biståndspolitik. 

Att biståndet växlas över till mera av humanitärt, livsuppehållande bistånd till människor i extrema, klimathotade och utsatta situationer.  

Att i skeden när en region måste stabiliseras för att fred och normalt liv skall få en chans att återuppstå och utvecklas, biståndsmedel även skall kunna användas för att finansiera säkerhetsskapande insatser av militär trupp och polis.

Vårbudgeten är presenterad. Finansminister Anders Borg befinner sig i den mest obekväma sits en finansminister kan befinna sig i; mitt i en ekonomisk kris. Människor förlorar sina jobb, konsumtion och investeringar minskar, och det talas om att världen är på väg in i den värsta krisen sedan andra världskriget. Pressen på regeringen att göra något är enorm, och helst ska den göra något som ska ställa allt till rätta på mycket kort tid. Det är naturligtvis inget som går att genomföra, man vänder inte en ekonomisk nedgång över en natt.

Anders Borg satsar allt på att dämpa krisen. I en debattartikel i Dagens Nyheter presenterar han tillsammans med arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin hur tio extra miljarder ska satsas på arbetsmarknadspolitiska åtgärder. I klartext betyder det mer pengar till arbetsförmedlingen, och därav fler arbetsmarknadspolitiska åtgärder såsom praktik och olika former av kompetensutveckling. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder behöver inte vara fel, om de genomförs på rätt sätt. Det ska syfta till att människor som hamnat i arbetslöshet så snabbt som möjligt ska kunna bli attraktiva på arbetsmarknaden och därav få en anställning. Åtgärder som praktik och andra former av kompetensutveckling kan gynna den enskilde individen genom att denne blir mer attraktiv på arbetsmarknaden, och är därför bra åtgärder. Socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesman Thomas Östros är kritisk till budgeten och menar att vad regeringen nu gör är att "gömma undan 220 000 människor i rent passiva program". Det är märkligt att Östros skriver så, med tanke på att det var just passiva program som den förra regeringen pysslade med. Friår och datortek är två åtgärder som jag kommer ihåg som verkligen var passiva saker, vilka två nu är avskaffade. Istället satsar regeringen på åtgärder som har betydligt större chans att visa goda resultat; åtgärder som ger höjd kompetens åt individen och därav stärker dennes ställning på arbetsmarknaden. Att Östros sedan förklarar regeringens ökade popularitet med att man satsar mycket på PR gör att han framstår som något av en dålig förlorare.

Men Anders Borg missar dock en viktigt punkt i sin budget. Antalet arbetstillfällen har under det senaste året minskat drastiskt, och den fortsätter på samma sätt. För att kunna stoppa det ekonomiska fallet krävs det att industrin och andra näringar åter igen börjar producera, och även gör investeringar.  Utan produktion, ingen konsumtion. Tyvärr så lyser sådana åtgärder med sin frånvaro i vårbudgeten. Det presenteras inga åtgärder för hur näringslivet ska få fart på produktionen, och därmed inte heller några konkreta åtgärder för hur man ska kunna skapa jobb på en arbetsmarknad där arbetstillfällen blir allt färre. Svenskt näringslivs chefsekonom Stefan Fölster går som lång som att säga att "Borg är den bästa finansminister socialdemokraterna har haft", och menar att regeringen har övergivit arbetslinjen för vad Fölster vill kalla bidragslinjen. Vad Fölster dock missar är att vad han kallar för bidrag är riktade mot klara och tydliga mål för att på sikt bidra till att vända een kris som uppstått, medan Socialdemokraternas åtgärder (bidrag) hade en tendens att inte leda någonstans. Men de åtgärder Fölster efterlyser är svåra att finna, och en del av hans kritik är berättigad.
 
Överlag så vill jag säga att det är en hyfsad budget. Anders Borg inser den svåra situationen och agerar efter vad han finner nödvändigt för att minska utslagningen av de människor som blivit av med sina arbeten. Att försöka gynna den enskilde på detta sätt måste ses med en viss glädje från ett liberalt perspektiv.

Albert Söderlind

·     Kondombojkott i Afrika

·     Protest mot att en våldtagen nioårig flicka fick abort

·     Fördömande av homosexuellas kärlek

·     Förbud mot stamcellsforskning

·     Pedofilskandaleri USA

·     Förintelseförnekare tas under Vatikanens armar 

·     Fördömande av kvinnlig presidentvalskandidat i Slovakien för att hon lever i synd som sambo och förespråkar kvinnors rätt till fri abort

Listan kan göras lång över påvens, katolska biskopar och prästers vansinnigheter. Ibland kan man ju undra om Katolska kyrkans ledning lever år 2009 eller på 1950-talet när man följer turerna. Spelar det någon roll vad påven säger? Absolut!

Jag är som liberal för religionsfrihet, men som liberal skiljer jag på religion och politik. Och när katolicismen på fältet kränker mänskliga rättigheter då måstejag protestera på samma sätt som jag kritiserar islamiska kvinnoförnedrande sharialagar eller religiösa fundamentalister som förbjuder Muhammedteckningar.

Påven har stor makt över miljoner människors liv världen över. Vatikanstaten är dessutom den enda religion via Heliga stolen som har en plats i Förenta Nationerna. Katolska kyrkan är världens största kyrka med sina uppemot 1,2 miljarder anhängare och tvärtemot flera andra världsreligioner som förändrats på vissa punkter tycks tiden stå still för den Katolska kyrkans ledning.  

Härom veckan inledde påven sin Afrika-resa och det första budskapet var: ”Att använda kondomer är inte rätt lösning för att bekämpa aids”. Dessa bannor mot kondomanvändande är sorgligt när HIV-epidemin sprider sig som vår tids digerdöd i södra Afrika. ”Kondomer till och med förvärrar HIV-epidemin” dristade sig påven att säga. Detta förkunnat i en region där 35 procent av världens HIV-smittade lever. Påvens heta tips är istället att AIDS-krisen löses genom "ett andligt och mänskligt uppvaknande" och "vänskap med dem som lider".

Som biståndsaktivist häpnar jag över denna verklighetsfrämmande syn på människors lidande. Sverige kan inte slå dövörat till när påvens predikan sabbar biståndssatsningar. Sverige avsatte 1,5 miljarder i HIV-bekämpning år 2007, därutöver satsar vi miljardbelopp på sexuell- och reproduktiv hälsa, kvinnors rätt till fri abort och politik för att motverka könsroller som hämmar mänskliga rättigheter och fattigdomsbekämpning.

Mullor, rabbiner och präster ska hålla sig borta från lagstiftning. Detta gäller också Katolska kyrkan. Påven har alldeles för stor politisk makt. Därför startade jag Facebookgrupperna RÖTT KORT VATIKANEN och PAPA DON´T PREACH. Gå med du också om du vill protestera mot den Katolska kyrkans förbud mot fri abort, kondomer och homosexualitet.

Birgitta Ohlsson,

Riksdagsledamot (fp)

http://www.facebook.com/home.php#/group.php?gid=55320306935&ref=ts

http://www.facebook.com/group.php?gid=76068025519&ref=ts

Håller du med Birgitta? Är det viktigt att protestera mot den katolska kyrkans förbud mot fri abort, kondomer och homosexualitet och i så fall - hur ska vi göra det? Kommentera!

Jag tillhör den skara i samhället som är roten till allt ont, den skara som bär skuld för övrigt folks lidande. Jag är den vite, heterosexuella medelklassmannen. Inte nog med detta, jag är även etniskt svensk, protestant (på pappret) och akademiker. Förtryckarbilden har fått ett ansikte. Dock vill jag se mig själv som en kontemporär Jesus. Jag får bära andra människors skuld. I dagens stagnerande genusdebatt tenderar man allt för ofta gå till överdrift och klandra den vite mannen för allt ont.

En krönika som denna väcker ofta starka känslor hos feminister av olika slag och en spontan reaktion hos många är att jag har en skev bild av jämställdheten. För att jag inte skriver en krönika om att kvinnor skall ha lika rättigheter klassas jag som chauvinist som har missat hela poängen med jämställdhetsdebatten. Icke. Jag har sen tidig ungdom kämpat för lika lön församma arbete, för jämställda könsroller i skolan och jag har trotsat väder och vind och delat ut flyers om jämställdheten den 8:e mars (Internationella kvinnodagen). Jag är dock trött på hur debatten ser ut idag. Att kvinnor offermålas och att män kollektivt skuldbeläggs. Det är inte på något sätt som så att jag inte är medveten om att realiteten är orättvis för kvinnor. Med detta sagt har vi ett problem, och den logiska följdfrågan bör te sig som så; hur göra? Skall vi försöka ändra på normer, värderingar och människors världsbild för att uppnå ett mer jämställt samhälle, eller skall vi med kvotering, kollektiv skuldbeläggning och demonisering av mannen försöka ersätta en orättvisa med en annan.

Denna skuldretorik har även tagit uttryck i rent praktiska konsekvenser även om den för det mesta endast leder till att man gör vanliga killar och män arga, men håller detta inombords i rädsla att klassa som manssvin eller dylikt om vederbörande yttrar sitt förtret. Exempelvis kan man notera hur (kommunala) badhus börjat införa speciella ”endast kvinnor-dagar”. Ingen stor grej per sig kanske, men symboliken är glasklar. Män objektifierar kvinnor och därför skall inte någon man, kille eller pojke vara välkommen på speciella dagar. Istället för att ta itu med det faktiska problem (vilket jag är övertygad om existerar) med att kvinnor objektifieras och trakasseras på badhus tar man enklaste lösningen och helt sonika förbjuder män och därigenom skapar en slags könstillhörighet och lägerstämmning. Ett kanske mer drastiskt exempel är skolväsendet. Detta reformerade man då man såg att kvinnor halkade efter och män generellt klarade av exempelvis matematik bättre. Då var den centrala frågan hur man skulle göra utbildningen mer förmånlig för tjejer. Nu när tjejer har mycket bättre betyg och är klart överrepresenterade vid universitet och högskolor präglas debatten av en ”you go girl-känsla”. Det finns åtskilliga ytterligare exempel men dessa är kanske de mest symboliska och tydliga.

Även om krönikan tenderar att eventuellt sporadiskt bli smått generaliserande och raljerande kvarstår kärnan i problematiken. I stället för att försöka utröna hur man skall lösa jämställdhetsproblematiken att svikta över till en skuldbeläggning av den ”traditionella förtryckaren”, d.v.s den vite mannen. För att avsluta lite smått klichéartat kan jag bara hoppas att det i framtiden inte skall finna några utpräglade könsroller, några skillnader i lön på grund av kön och att jag med andra vita män inte skall behöva bära den Jesusartade tunga bördan av en kollektiv skuld. För att fortsätta på de bibliska metaforerna är det inte helt långt ifrån sanningen att påstå att kvinnans så kallade arvsynd har tagit ytterligare ett kliv och överförts till 2000-talets man.

Håller du med Mattias? Har den vite mannen blivit föremål för diskriminering? Kommentera!

Mattias Wallentin och Josefine Malmgren förklarar i följande pressmeddelande varför LUF Väst måste fortsätta stå upp för den vitryska oppositionen, bland annat genom den kampanj det skrevs om i föregående inlägg.

Drygt femtio mil ifrån den svenska välfärden och tryggheten förtrycks våra Europeiska systrar och bröder. På pappret skiljer sig inte avståndet mellan Vitryssland och Sverige särskilt mycket, men verkligheten för medborgarna i de båda länderna kunde inte vara mer olik. Politiska dissidenter till despoten Lukasjenkos terrorregim kastas godtyckligt i fängelse. Journalister och studenter slås brutalt ner förminsta lilla tillstymmelse till regimkritik och en hel befolkning sitter i skräck sedan år tillbaka i Europas sista diktatur.

-      

Det pågår idag ett förtryck mot en hel befolkning bara några mil ifrån vår gräns. Det här är något som händer just nu på den kontinent som sedan länge förespråkat demokrati och mänskliga rättigheter. Europeiska ungdomars framtid avgörs idag tyvärr i mångt och mycket beroende på vilken longitud och latitud man föds på. Vi kan bara skatta oss lyckliga att vi är födda i en demokratisk välfärdsstat och hjälpa dem som råkade ha oturen att födas in i en totalitär förtryckarstat, säger Kristoffer Mil, ordförande för LUF Storgöteborg.

I valet 2006 vannLukasjenko med närmare 83 % och trots att internationella organisationer med bland annat OSSE förklarat valet ofritt och massdemonstrationer från befolkningen har det inte hänt mycket sedan dess.

-      Det är mycket beklagligt att etablerade medier och partier, såväl i Sverige nationellt som internationellt, inte anstränger sig i önskvärd utsträckning för få till en demokratisering i denna sista utpost av förtryck i Europa.  Det är också tragiskt att det bara var några år sedan som det uppdagades av Svenska Freds – och Skiljedomsföreningenatt Sverige under 96-03 importerat krigsmaterial för minst 90 miljoner kronor och därigenom befäst och indirekt uppmuntrat förbrytarstaten.  Även om Sverige inte idag fortsätter med sitt hyckleri, med demokrati i ena handen och smutsiga affärer i den andra har man gjort långt ifrån vad man skulle och borde göra. Vi har ett ansvar för demokrati och mänskliga rättigheter och bör ta dessa i beaktning. Inte bara när det råkar vara val eller något som just då sticker i ögonen. Det är därför som vi Liberala ungdomsförbundet på regelbunden basis går ut och sätter munkavlar på statyer i symboliskt syfte. För folket i Vitryssland, avslutar Mattias Wallentin, vice ordförande LUF Väst.

Under denna dag har jag lyckats luska ut lite intressanta diplomatiska tvister från min host dad mellan USA och Norge (min host dad är amrikansk diplomat sedan 30 år tillbaka så han sitter inne på en del intressant). Norge har tydligen gått de övriga Natoländerna lite bakom ryggen under kalla kriget när de, via japan, har sålt mjukvaror till Moskva vid något tillfälle... Hmm, inte okej! ;-)

Vidare diskuterade vi lite hur Bushadministrationen har skadat USAs diplomatiska anseenden. Diplomati bygger på att de mellanstatliga överenskommelser som görs faktiskt efterlevs, för annars faller diplomatins grund. Om man inte kan lita på att ett land följer vad den förhandlat fram och godkänt, ja varför då en bry som om diplomati och inte bara vapenskramla?

Hur som helst --> det Bush gjort flera gånger är att göra egna "tolkningar" av de internationella konventionerna, som till exempel "International law", eller Folkrätten som den heter på svenska som reglerar krigsföringen. När Bush, istället för att försöka omförhandla konventionen för att modernisera den till dagens klimat med terrorism som ett ökande problem, börjar bända och tolka den befintliga och draden till sin spets med argument som "den är gammal", ja då faller grejen med diplomati som bygger på konsensus. Om USA ändå bara vill omtolka de internationella konventionerna, varför ens bry sig om att förhandla fram konventioner med dem...?

Detta, menar min Host Dad Jim, har skadat USA för en mycketlång framtid, för alla länder som har misstankar mot USA eller vill sprida misstankar mot USA som diplomatiska kontakt kan alltid peka på de senaste 8 årens eviga bändande av konventioner och mena på att de är opålitliga. Det spelar ingen roll vad som händer de kommande 8 åren när Bush ligger så nära i tiden...

Det var en liten reflektion från idag. Nu ska jag sova och mentalt förbereda mig för morgondagens "political science class".

I veckans gästdebattinägg ger Adam Cwejman, ledamot liberala ungdomsförbundets styrelse, sitt perspektiv på varför skattebetalarnas pengar inte borde användas till att finansiera kungahuset.

Det är ett himla tjöt om monarki i det senaste. Lite underligt får man ändå säga och lite konstigt hur man särbehandlar kronan i jämförelse med andra statliga institutioner eller företag. I debatten smyger det sig in en rad märkliga föreställningar som grundar sig på de argument man anför till kronans försvar respektive emot. Vad är det exempelvis monarkiförespråkarna menar är anledningen att man ska fortsätta bekosta kronan med skattemedel?

- Det är en reklampelare för Sverige som genererar mycket pengar

- Kronan åtnjuter stort folkligt stöd och är därför demokratiskt förankrad

Den första sticker i ögat, den andra inte.

Det är inte statens uppgift att gå in och finansiera statliga reklampelare, lika lite som jag hoppas att monarkisterna försvarar att systembolaget använder sig av statliga medel för att sprida propaganda om sin egen förträfflighet. Med denna logik innebär det att alla former av statliga investeringar är fullt godtagbara så fort deras nytta för landet kan bevisas. Det låter onekligen som en socialdemokrats våta dröm, enorma planerade investeringar för folk och fädernes land. Med denna logik har man automatiskt öppnat dörrarna för alla möjliga skattefinansierade investeringar.

Kronan må vara en symbol för Sverige och för svensk historia, det tänker jag inte bråka om. Men frågan är vems Sverige? Inte är det mitt Sverige. Därför är jag inte heller lockad att bekosta det med mina skattepengar. Jag har lika liten lust att bekosta andra människors opinionsbildande (presstöd) och kultur (kulturstödet). Lika lite ämnar jag försvara stödet till rojalistiska lekar. Det är helt enkelt inte en statlig kärnverksamhet.

Jag föreslår en enkel lösning: Gör kronan till en självständig ekonomisk stiftelse eller företag, låt kungen som alla andra vinstdrivande "representanter" för Sverige stå på egna ben. Det finns uppenbarligen en marknad för kungliga aktiviteter och det finns ingen anledning till att kronan inte ska vara ekonomiskt oberoende medelst licensförsäljningar och liknande kringverksamhet.

Kronan kommer utan problem kunna stå på egna ben och krisar det i skattkistan finns uppenbarligen starkt stöd i samhället, använd det stödet! Varför skulle kronan inneha en priviligerad särställning och därmed gräddfil in i statskassan som andra företag inom PR-branschen saknar? För om den främsta "selling-point" man har för kronan är att det är en lukrativ reklampelare borde den principen gälla en rad andra verksamheter. Garantilön för Zlatan livet ut?

Den andra delen av kompromissen är att monarkin som sådan finns kvar i grundlagen och där har kvar sin mycket symboliska roll. Alla glada och nöjda. För när det kommer till kritan handlar det om en mycket enkel frågaom vad staten ska och inte ska göra respektive finansiera, kungabrölopp är inte en sådan sak.

Håller du med Adam? Ska staten finansiera kungahuset eller kan pengarna användas på bättre sätt? Kommentera!

Min bror är 16 år. På en skidresa för några veckor sedan betedde jag mig som den överengagerade lufnörd ni med rätta kan kalla mig; konstant pratandes om DS, FS, FO, UL och CL. Om verksamhetsplaner och medlemssiffror, om liberalkonservatism och mångfaldspolicys. Och självklart reagerar han då som vilken normalcreddig 16-åring som helst. Med ett stön om att politik är dötrist och att det verkar ”fett jobbigt” att engagera sig. Och där har vi den typiska bilden av tjugohundratalstonåringen. Den politiskt apatiska varelsen som lever på Gorby’s och WoW alternativt nagellack och modebloggar. Att ungdomsförbunden tappar i medlemsantal generellt tycks ofta förklaras med att internetgenerationen slänger ur sig ett ”orka” så fort någon nämner det där p-ordet.

Jag vill däremot hävda att det synsättet är fruktansvärt förlegat. Och en titt på brorsans facebookprofil får vara det första beviset för detta. För förutom medlemskap i de mer mainstream grupperna till stöd för Barack Obama och Morgan Tsvangirai ser jag bland annat att han tycker att ”Che Guevara was a murderer and your t-shirt is not cool”. Och igår startade han själv en grupp med den något arroganta titeln ”Ändra för fuck's sake inte Georgiens bidrag!” med syftet att motverka censuren av Georgiens ”We don’t wanna Put In” i Eurovision Song Contest. Antikommunist, javisst! Måhända att man inte förändrar världen genom en facebookgrupp, men cybertyckarnas makt är enorm. Tänk bara FRA.

Dagens unga gräsrötter går inte igång på en gratis kopp kaffe och ett anförande om fastighetsskatten. Vi bryr oss och tar ställning på nya sätt, i nya forum och med nya hjärtefrågor. Och trots att endast gamla gronter kan beskriva bloggfenomenet som nytt är det först nu LUF Väst i och med denna bloggs uppstart får en efterlängtad och stark röst i bloggosfären. En röst som vi hoppas tillhöra många.

För det här kommer inte att vara en blogg endast för dig som är bekant med alla förkortningar i början av denna text. Det kommer inte att vara blogg endast för dig som är ett vandrande politiskt uppslagsverk. Det här är en blogg för dig som någonstans tycker att politik är viktigt och att det inte behöver vara tråkigt eller krångligt att engagera sig. Så skriv tills tangentbordet ser ut som det givits oralsex av en bulldog. Skicka sedan dina eldiga debattartiklar, insiktsfulla krönikor, snabba repliker och luf-flammande bilder till oss så att liberalismen når varje hörn av vårt digitala land.

Välkommen till din och LUF Västs nya blogg.